umni

Har haft fullt upp här! Skolarbete, skador, inställda resor, promenad, städning, tvättning & byte av julgardiner.. Ja, det var en del av det hela.

Hade en superrolig kväll i fredags, ja det har jag alltid med dessa tjejer! Om man ska förklara kvällen...nja, det går nog inte! Man måste vara med & uppleva för att förstå vad jag pratar om iaf så jag försöker inte ens förklara ;)

Edvin var på sitt 1:a kalas i lördags! Ja, det var roligt tyckte han men tyvärr fick kalaset ett otrevligt slut :( Edvin ramlade & fick ett jack i läppen..En ledsen pojke med en blodig skjorta kom hem till mamma igen..Skickade Edvin med pappa till Gripens vårdcentral, två läkare sa att han var tvungen att sy så det blev att åka till CSK till en överläkare... Han menade dock att Edvin skulle behöva sövas först & för att sövas var han tvungen att vara fastande i 8 timmar, & ja, han hade varit på kalas så inte var då han fastande! Så doktorn tejpade ihop & hem kom pappa & Edvin. Några timmar senare, efter ett happy meal, så hade tejpen lossnat! Ringde igen & fick åka in igen med en sovande Edvin. Nu blev Edvin både limmad & tejpad. & efter det har det gått bra..Några omtejpningar men eftersom limmet höll ihop så var det lite enklare.

I söndags kom vi ut! Har längtat efter att gå på skogspromenad! Var ju ett tag sen jag kunde följa med p.g.a. allt skolarbete. Men i söndags då hade jag tid & följde med ut & gick & fikade :) Edvin satt på snowracern nästan hela tiden, & det var väl tur för jag var lite rädd att han skulle ramla & läppen skulle spricka upp igen.

Nu är alla julsaker borttagna, tror jag iaf.. Skulle vilja ha dem framme ett tag till, kände mig inte redo för att lägga ner allt i lådorna.

Igår skulle jag ha åkt till Oslo med en vän..fick tyvärr ställa in i sista minuten då Edvin inte kunde gå till dagis igår.. Så gårdagen spenderades med Edvin med städ, tvätt & lite skrivande på uppsatsen.

Men nu är den inlämnad!

Saknad, rädsla, sorg, uppgivenhet har präglat de sista veckorna. Saknad efter min mommo, rädsla över att mista min moffen, rädsla för att något annat ska hända, sorg för att allt ska vara så jävligt, uppgivenhet för jag inte kan göra något över det..

Det är bara att fortsätta framåt, försöka...ta oss fram i denna djungel som det ibland känns som jag är inlindad i..
Igår träffade jag en mycket uppgiven person, tårarna rann nerför hennes kinder..Hon hade förlorat sin bäste vän, den enda som visste allt om henne...Den ende riktiga vän hon hade kvar...Vad gör jag nu säger hon till mig & jag kunde bara säga till henne att hon skulle fortsätta framåt...Men hon bara tittar på mig & säger men hur...Många tunga saker ligger i hennes bagage...En rädsla finns hos henne varje dag...Igår fick jag se hennes rädsla...En liten bit av hennes bagage kom fram...Kanske tyckte hon det var skönt att kunna berätta för någon...Eller också så tycker hon att det är fruktansvärt jobbigt idag...Vi har alla våra laster...Detta möte igår kväll kommer jag för alltid att minnas, det satte djupa spår i mig & har vaknat under natten & tänkt på henne... För vad jag än må tycka om denna människa så är hon just en människa...& igår möttes vi...oväntat & ganska plötsligt...

Nu måste jag börja läsa lite..

kramisar