Stress..
Jag är en person som sällan stressar upp mig.
När det gäller studier så har det alltid varit så att först när jag blir stressad över att hinna klart med uppgiften har jag fått den gjord. Trots det har det aldrig varit panik med en uppgift, jag har alltid gott om tid att sitta & pilla färdigt med den.
Sen vi blev 5 i familjen är det en enda sak som stressar mig - lämning av Edvin på dagiset. Det spelar ingen roll hur tidigt vi går upp, det är alltid något som gör att vi blir sena & då blir jag lite stressad. För jag är van att vara ute i god tid när det gäller sånt. & vi har aldrig ont om tid när vi ska passa andra tider.
Sen kan jag känna mig lite stressad över sånt som ska göras med huset.. Det är en del som måste åtgärdas... & det är inga roliga saker.
Jag är stressad över att jag detta år fyller 30. 30-årskris är nog bara förnamnet på det jag utkämpar inom mig. Jag känner mig gammal, har så mycket kvar jag vill göra & så mycket som jag redan gjort... Jag har redan barn, hus, gubbe & volvo...vad liksom mer kan jag begära? Men tanken på att jag en dag inte ska få ha några små barn kvar, att de blir stora & ska själva ut i stora världen... Att jag ska sitta här & inte ha det jag idag har, det som berikar mitt liv, det som jag lever för. Att huset ska eka tomt.
Jag vet att livet inte är slut för jag passerar 30. Men det gör på något vis ont i mig.
På jobbet stressar jag aldrig upp mig. Jag kan springa runt för att hinna med allt men jag blir aldig stressad. Som lärare har jag mött många andra som känner sig stressade nästan varje dag. Själv har jag som VFU-student ofta hört från mina handledare att jag har ett lugn & det märker mina elever av. Stressade situationer kan dyka upp men jag blir inte stressad & då brukar det lösa sig ganska bra ändå :)
Lagom med stress är bra i vissa situationer för då är man som mest uppmärksam tror jag...men att stressa upp sig allt för mycket för ofta är ingen höjdare..
Så till er alla - ta det lugnt... Det är ingen som tar städandet ifrån dig ;)
När det gäller studier så har det alltid varit så att först när jag blir stressad över att hinna klart med uppgiften har jag fått den gjord. Trots det har det aldrig varit panik med en uppgift, jag har alltid gott om tid att sitta & pilla färdigt med den.
Sen vi blev 5 i familjen är det en enda sak som stressar mig - lämning av Edvin på dagiset. Det spelar ingen roll hur tidigt vi går upp, det är alltid något som gör att vi blir sena & då blir jag lite stressad. För jag är van att vara ute i god tid när det gäller sånt. & vi har aldrig ont om tid när vi ska passa andra tider.
Sen kan jag känna mig lite stressad över sånt som ska göras med huset.. Det är en del som måste åtgärdas... & det är inga roliga saker.
Jag är stressad över att jag detta år fyller 30. 30-årskris är nog bara förnamnet på det jag utkämpar inom mig. Jag känner mig gammal, har så mycket kvar jag vill göra & så mycket som jag redan gjort... Jag har redan barn, hus, gubbe & volvo...vad liksom mer kan jag begära? Men tanken på att jag en dag inte ska få ha några små barn kvar, att de blir stora & ska själva ut i stora världen... Att jag ska sitta här & inte ha det jag idag har, det som berikar mitt liv, det som jag lever för. Att huset ska eka tomt.
Jag vet att livet inte är slut för jag passerar 30. Men det gör på något vis ont i mig.
På jobbet stressar jag aldrig upp mig. Jag kan springa runt för att hinna med allt men jag blir aldig stressad. Som lärare har jag mött många andra som känner sig stressade nästan varje dag. Själv har jag som VFU-student ofta hört från mina handledare att jag har ett lugn & det märker mina elever av. Stressade situationer kan dyka upp men jag blir inte stressad & då brukar det lösa sig ganska bra ändå :)
Lagom med stress är bra i vissa situationer för då är man som mest uppmärksam tror jag...men att stressa upp sig allt för mycket för ofta är ingen höjdare..
Så till er alla - ta det lugnt... Det är ingen som tar städandet ifrån dig ;)
Kommentarer
Trackback
