Funderar på
att ta bort min blogg. Finner ingen glädje i det längre. & ingen terapi heller.
Vi får väl se..
....
Känner inte igen mig själv längre, inte heller de känslor som bubblar inom mig.. vet inte vad jag ska ta mig till.
Dagarna bara går men det känns som jag står stilla.
Blundar. Andas.
Men känner mig helt tom.
Har mina ljusglimtar varje dag! Då jag har något annat att tänka på än mig själv. Som mina vackra, underbara, fantastiska killar. & när jag är i en klass - då är mitt fokus där & det finns ingen tid för mina funderingar.
Men på kvällen.
Vet inte hur jag ska orka. Vill inte prata med nån om det heller.
Är totalt vilse.
Men vet att jag en dag kommer hitta stigen igen, frågan är bara om det tar för länge??
Hela livet..
..heter sidorna i vf som jag idag föll en tår för.
Dödsannonsen för min moffen var med..saknaden är enorm..
Bild av en skidåkare pryder hans annons
Vår älskade
morfar, farfar och
goffa
Bertil Jönsson
har idag lämnat oss i djupaste
sorg och saknad
(alla hans barnbarn & barnbarnsbarns namn)
Hur tyst, hur öde,
hur tomt här hemma.
När den vi älskat
lämnat oss har.
Ej mer hör vi hans
kära stämma.
Men i vårt minne
lever han kvar.
Tack och farväl
från oss Dina kära.
Vi vet att vi stod
Ditt hjärta så nära.
På fredag är det begravning, den 3:e begravningen på mindre än ett år. Tårarna rinner & jag känner bara en djup, ofantlig tomhet. Den kommer alltid finnas där, men på olika sätt. Vet att fredagen kommer vara en av de värsta dagarna av mitt liv, vet att det kommer göra så ont att ta ett sista farväl & lägga en ros på hans kista.
Idag har vi varit på Skutberget & åkt pulka & skidor. Så härligt har vi haft. Men för mig ändå jobbigt. Stod där bredvid spåret som den stoltaste mamman i världen. Tankar kom & en tår föll ner för min kind. Tänkte på min moffen som alltid stått bredvid spåret & hejat. En moffen som alltid var stolt över alla.
Det gör ont.
Men livet går vidare.
söndag...
Har verkligen ingen lust nu...
Allt känns bara jobbigt & jag vet inte vad jag ska göra...
Tänk om det ändå kunde va enkelt ibland...
Allt ska va så svårt...& allt ska liksom krånglas till...
Känner mig inte som mig själv...brukar inte va så negativ...eller??
Är så arg! Jag älskar min syrra...men hur mycket ska man ta?? När ska man sätta ner foten...
...jag gör det nu...nu har jag tröttnat på att försöka vara henne till lags...jag har fullt upp med mig själv...
Jag har kämpat i hela mitt liv...kämpat mot mig själv...mot andra...har tagit skit...har gett skit...
jag skulle önska att jag hade kraften...då skulle det inte va så som det är nu...
...då skulle allt va annorlunda...
...eller skulle det det???
Usch..
& ikväll blev jag & syrran ovänner... Ja, jag vet att jag ibland säger för mycket, är för ärlig & lägger mig i... Men om inte jag gör det vem ska då göra det?? & bara för att jag säger som jag tycker så blir hon skogstokig & kastar saker...& säger elaka saker. Mycket kan jag stå ut med..men nu orkar jag faktiskt inte mer! Så jävla otacksam för allt man gjort & för att man alltid ställer upp...alla krav hon kommer med hela tiden. Nä, nu jävlar!!
Du är 18 år! Visa det & bete dig som det! Jag tänker inte stå här & låta dig säga en massa fula saker till varken mig, barna eller Stefan.
Jag tänker skita i det...just nu vill jag bara skita i allt...ta nästa flyg bort...ta med mig mina killar & fara...bara glömma..bara låtsas...som om allt var som det var förut...innan allt...
Nu går jag...
Kram
