umni

Ibland uttalar vi detta ord, kanske utan att egentligen mena något, men vi säger dem. Livet är inte rättvist, & jag är av den meningen att det är det som är livet. Vi sätts på prövningar av olika slag, & kanske bara för att "någonting mera" vet att man klarar det & att man kommer starkare ur det. Vem är jag att säga att det är orättvist att jag inte får ha min mormor kvar när andra har det, är det orättvist att vissa har barn & familj medans andra lever själva, är det mer orättvist att en hederlig person dör än att en narkoman dör?

Har själv funderat över att folk, inte uttalat men man har förstått, tycker att det är lite fel, konstigt att jag sörjer min mormor, "hon var ju BARA mormor"...men för mig var inte mormor bara mormor, hon var min mommo, jag har träffat henne nästan dagligen i hela mitt liv, hon har alltid funnits där, nästan som min mamma... har inte jag då rätt att sörja, lika mycket, eller på mitt sätt som alla andra?

Allt detta har ju gjort att jag inte visar min sorg lika mycket men den finns där & gnager, aldrig mer kommer nånting bli sig likt..

Mitt hjärta gråter, & jag vet att många andras hjärtan gråter men mitt gråter inte mindre bara för att det var min mommo.. sorgen bär olika ansikten..

Bara några tankar...
Kramar till alla som behöver en